Rio Celeste

Efter att ha spanat in både sengångare och diverse fåglar kom vi äntligen fram till nationalparken för att påbörja vår vandring. Den här turen var nog en av resans jobbigaste, vi gick allt som allt runt sju kilometer branta och leriga stigar. Men det var det absolut värt! Vi hade en väldigt bra och lärorik dag, vår guide José tog hand om oss på bästa sätt!

I skogen krigar alla om solljuset, the only way is up!

Fina José bland två sorters lianer. Lianerna stabiliserar skogen och den bortre är helt fylld med vatten, något som kan vara bra att veta om man går vilse någon gång.

Ännu en fjäril in disguise, ormmönster är poppis!

Angelina Jolie-lips!

Efter ett tag kom vi fram till ett utkikstorn varifrån vi hade utsikt över en hel krater, det var ett vulkanområde vi var ute och spatserade i dagen till ära.

Utkikstornet var även byggd av återvunnen plast! Tänk så smart, inga träd går åt här inte!

Det ser inte så jobbigt ut, men vi kan intyga att den inte var någon barnlek. Vi körde konstant på taktiken höga knän och blev överlyckliga de få gånger det faktiskt fanns trappsteg att använda istället för hala stenar och lera!

Den blå lagunen var hikens andra anhalt!

Riktigt häftigt!

Nästan spöklikt, enligt José finns inte en enda fisk i det svavelrika vattnet!

Vi var såklart tvungna att ta en bild

BUBBLOR!

José ute på styva linan! Vattnet såg ut att koka av alla gasbubblor som sipprade upp från botten.

Matilda på en hängbro, ett stort åstadkommande! Det var max två personer åt gången då bron var väldigt skakig!

Här fick man dock gå tre, logiken i det är?

Turist nr. 2!

This is where the magic happens! När de två till synes klara vattendragen möts så skapas en kemisk reaktion som färgar vattnet mjölkigt blått, den ena kommer från vänster och den andra rinner in bakom det orangebruna trädet. Enligt sägnen var det här gud doppade sin pensel efter att himlen hade målats blå. Det var väldigt fascinerande att se och samtidigt svårt att greppa. Det här var Josés favoritplats längs hela vandringleden, vi förstår varför!

Costaricanerna vet tydligen inte hur regler ska följas. Det är förbjudet att gå ner i vattnet så när det är nationella helgdagar och skogarna fylls av inhemska turister måste rangers sitta utplaserade för att se till så att ingen gör något dumt. Eftersom det regnar ganska mycket i skogen så kan det vara praktiskt att bygga sig ett litet regnskydd!

En insekt med en liten myra som fripassagerare, varför anstränga sig när någon annan kan göra det åt dig?

Prothysana felderi, en mal to be!

Sista anhalten innan vi vandrade tillbaka till bilen, det underbara vattenfallet!

Man måste passa på när någon "erbjuder" sig att ta en bild...

Svårt att fånga hur vacker det var på bild, det måste nästan upplevas!

Trappan upp däremot, den kan man nog skippa...

Efter en dag i lera är man väldigt fin om fötter och ben. José skrattade åt oss och tyckte vi skulle komma tillbaka under den riktiga regnperioden. Alla som vandrar brukar då ramla minst två gånger i lervällingen! Låter kul...