Glad påsk

 Önskar jag, Frida samt löven och blommorna vid hotellpoolen.

Tankning

Eftersom Fridas familj är statoilgalna passade vi på att ta en bild på hur det ser ut vid tankningen här i Costa Rica. Diesel, super och regular, det är annat än miles det! :) För övrigt så tankar man inte själv, när vår chaufför skulle tanka kom det ut en ung tjej ur bensinstationen och tankade åt honom, snacka om service!

Olycksfågel och zip line

Internet här på hotellet är verkligen inget att hänga i julgranen, eller i påskriset för den delen. Här kommer i alla fall en uppdatering om gårdagen. Kort sagt kan man väl säga att 31 mars 2013 inte direkt var min lyckodag, även om det självklart fanns en del ljusglimtar.

Dagen började med att vi tog en dyr taxi till Tamarindo. Väl framme kom vi på att vi självklart skulle ha passat på att åka båttaxi istället, vilket är ett betydligt billigare och roligare sätt att åka mellan orterna här i Guanacaste. Väl framme trampade jag rejält snett.. vägarna här är inte det minsta jämna och dessutom är jag ju allmänt känd för att vara ett klantarsle. Jag ramlade på asfalten, skrapade upp högra knät lite smått samt stukade vänsterfoten lite mer rejält. 

Krigsskadan

Efter fallet tog vi oss vidare till Playa Tamarindo för att äta en snabblunch. Vi hade ungefär 45 min på oss innan vi skulle bli upphämtade inför utflykten, så vi tänkte att det var lika bra att beställa något som går snabbt att fixa - hamburgare och quesadilla. Sagt och gjort, men det tog 45 (!!) minuter innan vi fick maten.

En hint av Playa Tamarindo

Den kastades snabbt i påsar, sedan skyndade vi oss iväg till upphämtningsplatsen och hetsåt vår lunch. Min hamburgare var ärligt talat den sämsta burgaren jag någonsin har ätit. Den smakade verkligen ingenting och var sjukt torr, och detta säger alltså en tjej som tycker att Fridas tuggummin är så starka att hon börjar gråta!

(Fridas mat var dock helt ok! Tummen upp för den!)

Här sitter jag och försöker se sur och ledsen ut över min hamburgare. Jag tycker att jag lyckades rätt bra.

 Väl inne i upphämtningsbussen fick vi ett tydligt tecken på företagets motto "Safety first"

En fullt olaglig vindruta om vi hade befunnit oss i Sverige.

Bussen tog oss till en superfin ranch. Där blev vi skjutsade ut i skogen på en pickup för att sedan påbörja det riktiga äventyret, ZIP LINE! För som inte vet vad det är, så kan jag berätta att det är väldigt långa stålvajrar som sitter fast vid plattformar högt uppe i träden, i det här fallet i Costa Ricas dry forrest. Sedan åker man emellan plattformarna sådär pura vida style.

Ranchen, och det fanns apor i träden!

Jag som är fruktansvärt höjdrädd vet fortfarande inte riktigt hur jag hamnade där uppe i trädkronorna, det var till och med min idé från början! Vid första plattformen när jag skulle kasta mig ut på jag vet inte hur många meters höjd över en dal ångrade jag verkligen mitt förslag. Men men, väl där fanns det ju inte så stor idé att ställa in det hela så jag begav mig ut i luften. Känslan? Livrädd-herre-gud-vad-gör-jag-här-åååh-nu-kommer-vajern-gå-av-och-jag-kommer-att-dööööööö! Om jag inte minns helt galet så åkte vi hela 17 st lines, och jag måste säga att jag blev mindre och mindre rädd för varje gång. Jag kan inte påstå att jag njöt något under färdens gång, Frida däremot, hon var galet orädd! Hon ville till och med åka upp och ned men hon vågade inte fråga guiden. Frida var verkligen grym, jag var ett vrak, men jag måste säga att jag ändå är stolt som genomförde det hela. Jag fick många high fives efter vägen av guiderna, de tyckte att det var roligt att jag var så rädd så de snackade strunt om mig på deras walkie talkies (lite spanska fattar jag allt!) och passade på att dra i vajrarna när jag kom åkandes för att skrämma mig ännu mer. 

Haha, såhär i efterhand var det rätt roligt egentligen. En helgalen upplevelse och guiderna var verkligen hur roliga som helst. När vi klev av flaket på bilen ropade guiden som "tvingade" mig ner från första platån "Bye bye Matilda" och flinade rätt rejält i framsätet. Kul att bli ihågkommen för att vara totalt skräckslagen och feg, haha.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera att Frida var grym! Hon tyckte verkligen att det var hur kul som helst att åka zip line, och vill gladeligen göra det igen. Hon var helt fantastisk! Jag däremot, skulle nog behöva lite mer övning innan jag är så lugn inför att åka zip line.. men men, det kanske kommer fler chanser. Vi blev lovade bilder från det hela men tyvärr hann inte fotografen åka med oss, så det blev inget. En annan turist tog dock någon bild på oss men de är på resande fot ett tag till, så om en vecka eller två kanske vi kan publicera bildbevis på äventyret!

Lets go to the beach

Här i Guanacaste på Playa Grande har vi fem kilometer strand att utforska. Med andra ord en massa sand som tyvärr gärna letar sig in i bikini, påsar och väskor. Vi ska däremot inte klaga, vi hoppar mest i vågorna för att undvika sanden. Och vilka vågor! Vi har det ganska bra här med andra ord.

Playa Grande!

Det är fullt med surfare i vattnet och på stranden, vi känner oss lite mindre snygga, bruna och ruffsiga i deras närvaro!

Även om det är mycket folk så märks det inte, mycket strand per capita!

Det är väldigt varmt i solen och sanden, vi befinner oss mest vid strandkanten i vattnet för att svalka oss.

Bakom klipporna hittade vi ett gömställe bortom kreti och pleti...

...Playa Ventanas!

Bra fisketaktik där! Något för dig Erik om ni inte får tag på någon båt i Sydafrika?

We're rolling!

Hotellet vi bor på serverar riktigt god mat. Alla rätter har tydliga japanska influenser med en touch av Costa Rica. Allt vi har ätit hittills har verkligen varit gudomligt, så här kommer det allt brännas rejält med pengar! Här kommer lite bilder på vad vi åt under gårdagen.

Tunachos - Marinerad tonfisk, avokado, wasabimajonäs, rom, ålsås samt en fräsch sallad med gurka, sallad och vårlök. 

Jordgubbsdaiquiri

Gomuko Yakimeshi - Stekt ris med räkor, kyckling, fläskkött, ägg och grönsaker

Frida, som hon har längtat efter sushi!

Till middag åt vi California Roll respektive Spicy Tuna Roll.

Fångad av en stormvind! Det blåser som tur är riktigt mycket där vi bor, det behövs i värmen!

Guanacaste

Igår klockan 07.00 lämnade vi Hotel Luisiana i Santa Ana och åkte iväg med en shuttlebus till Guanacaste. Resan tog allt som allt ungefär fem timmar, men det var inte så jobbigt som det kanske låter eftersom det fanns såpass mycket att se efter vägen.

Enkelriktad motorväg

Under påsken färdas väldigt många ticos till kusten. Eftersom landet har en relativt begränsad infrastruktur är motorvägen vid behov enkelriktad för att undvika enorma bilköer. Förresten, lägg märke till korset som hänger under spegeln, det är ett återkommande inslag i såväl taxibilar som andra fordon, då många människor i Costa Rica är hängivna katoliker.

En hamn.

Vacker vy från bussfönstret.

En sak är säker, människorna i Costa Rica är väldigt omtänksamma. Vid ett tillfälle stannade vår chaufför och klev ur bussen för att hjälpa en liten flicka att gå över vägen. Lastbilar, bilar.. jaa, ALLA stannade för att låta flickan passera.

Ett papayaträd.

Papegojan Berit passade på att hälsa på oss när vi hade ett busstopp.

Papegojan Bengt, förslagsvis Berits man.

Göran, kolla här ligger du och solar. Snygga badshorts!

Det finns en hel del olika ödlor i Costa Rica. Här är en av dem. Vid ett annat tillfälle såg vi en leguan på vägen, den var minst 150 cm lång och snabb som tusan så vi hann tyvärr inte ta någon bild på honom.

Klimatneutral färdkost.

Det gäller att ha koll på logistiken.

Tema Amphibia

Kuriosa: "Groddjuren har en ganska liten hjärna, som är mycket lik fiskarnas. Större behövs inte på grund av dess rörelsemönster som är ganska enkelt och stereotypt." Tack Wikipedia!

Trots liten hjärna så var de då tillräckligt smarta för att smita undan kameran. Den här var den enda som kunde tänka sig att sitta still en liten stund. Den kanske bara var mer narcissistisk än alla andra paddor vi stötte på? Vi valde för övrigt att döpa honom till Kjelldon.

Meet the Gumfreezes

 Ikväll är vi för trötta för att blogga, men som plåster på såren bjuder vi på några finfina nytagna bilder. 

Tillslut!

Igår kväll passade vi på att äta på hotellet. Vi var helt slut efter vårt lilla äventyr i Multiplaza, livet är hårt. Hotellet är italienskägt och vi hade läst på internet att pastan skulle vara bra. Pasta it is then tänkte vi och beställde in en varsin Carbonara. Tji fick jag! Det här med språket fungerar inte alltid som vi hade önskat det, trots att de alltid nickar vänligt som att de förstår precis vad som sägs. Two Carbonara and two Coca Cola blev hel sonika one Carbonara and two Coca Cola. Allt går dock att lösa, man får bara vänta lite längre. Och vad gör väl det när servicen i övrigt är toppen?

Bikinibrudar

Dress for success

Det här med minimalism har uppenbarligen inte riktigt nått Costa Rica ännu. Eftersom det fanns så annorlunda klänningar i köpcentret vi besökte idag passade vi på att ta några bilder i en butik. Personalen kollade lite konstigt på oss, vi förstod inte riktigt varför till en början, men sedan visade sig att det var en riktigt dyr butik vi befann oss i och att det antagligen inte var lämpligt att fjanta runt som vi gjorde. Den blå klänningen nedan kostade exempelvis över 10 000 kr, galet! Vi sprang ut illa kvickt när vi insåg vilken prisklass klänningarna var i.

Ratcha-ratcha, passar perfekt till en lugn hemmakväll framför tvn.

Påfågelklänning, något för examen kanske?

Askungen! En alternativ bröllopsklänning? Bilden gör dock inte poofen rättvisa.

Multiplaza, Escazú

Idag bestämde vi oss för att ta en liten tripp till ett köpcentrum här i närheten. Köpcentret vi besökte ligger i Escazú och består av inte mindre än 365 butiker. Vi strosade runt där i sex timmar men hann ändå inte gå in i en bråkdel av butikerna som fanns tillgängliga. MVG-gallerian i Umeå, släng dig i väggen.

Endast en kort taxiresa bort!

AC-heaven! Eller ja, det trodde vi tills vi insåg att det var öppet utåt i princip överallt!

CHURROS!

Matilda har alltid velat ha mustasch som sin pappa!

Jag faller för grupptrycket!

Endast för mödrar och döttrar! Hen who?

Ja, färgerna är i alla fall minimalistiska...

Hola shoulder pads!