Olycksfågel och zip line

Internet här på hotellet är verkligen inget att hänga i julgranen, eller i påskriset för den delen. Här kommer i alla fall en uppdatering om gårdagen. Kort sagt kan man väl säga att 31 mars 2013 inte direkt var min lyckodag, även om det självklart fanns en del ljusglimtar.

Dagen började med att vi tog en dyr taxi till Tamarindo. Väl framme kom vi på att vi självklart skulle ha passat på att åka båttaxi istället, vilket är ett betydligt billigare och roligare sätt att åka mellan orterna här i Guanacaste. Väl framme trampade jag rejält snett.. vägarna här är inte det minsta jämna och dessutom är jag ju allmänt känd för att vara ett klantarsle. Jag ramlade på asfalten, skrapade upp högra knät lite smått samt stukade vänsterfoten lite mer rejält. 

Krigsskadan

Efter fallet tog vi oss vidare till Playa Tamarindo för att äta en snabblunch. Vi hade ungefär 45 min på oss innan vi skulle bli upphämtade inför utflykten, så vi tänkte att det var lika bra att beställa något som går snabbt att fixa - hamburgare och quesadilla. Sagt och gjort, men det tog 45 (!!) minuter innan vi fick maten.

En hint av Playa Tamarindo

Den kastades snabbt i påsar, sedan skyndade vi oss iväg till upphämtningsplatsen och hetsåt vår lunch. Min hamburgare var ärligt talat den sämsta burgaren jag någonsin har ätit. Den smakade verkligen ingenting och var sjukt torr, och detta säger alltså en tjej som tycker att Fridas tuggummin är så starka att hon börjar gråta!

(Fridas mat var dock helt ok! Tummen upp för den!)

Här sitter jag och försöker se sur och ledsen ut över min hamburgare. Jag tycker att jag lyckades rätt bra.

 Väl inne i upphämtningsbussen fick vi ett tydligt tecken på företagets motto "Safety first"

En fullt olaglig vindruta om vi hade befunnit oss i Sverige.

Bussen tog oss till en superfin ranch. Där blev vi skjutsade ut i skogen på en pickup för att sedan påbörja det riktiga äventyret, ZIP LINE! För som inte vet vad det är, så kan jag berätta att det är väldigt långa stålvajrar som sitter fast vid plattformar högt uppe i träden, i det här fallet i Costa Ricas dry forrest. Sedan åker man emellan plattformarna sådär pura vida style.

Ranchen, och det fanns apor i träden!

Jag som är fruktansvärt höjdrädd vet fortfarande inte riktigt hur jag hamnade där uppe i trädkronorna, det var till och med min idé från början! Vid första plattformen när jag skulle kasta mig ut på jag vet inte hur många meters höjd över en dal ångrade jag verkligen mitt förslag. Men men, väl där fanns det ju inte så stor idé att ställa in det hela så jag begav mig ut i luften. Känslan? Livrädd-herre-gud-vad-gör-jag-här-åååh-nu-kommer-vajern-gå-av-och-jag-kommer-att-dööööööö! Om jag inte minns helt galet så åkte vi hela 17 st lines, och jag måste säga att jag blev mindre och mindre rädd för varje gång. Jag kan inte påstå att jag njöt något under färdens gång, Frida däremot, hon var galet orädd! Hon ville till och med åka upp och ned men hon vågade inte fråga guiden. Frida var verkligen grym, jag var ett vrak, men jag måste säga att jag ändå är stolt som genomförde det hela. Jag fick många high fives efter vägen av guiderna, de tyckte att det var roligt att jag var så rädd så de snackade strunt om mig på deras walkie talkies (lite spanska fattar jag allt!) och passade på att dra i vajrarna när jag kom åkandes för att skrämma mig ännu mer. 

Haha, såhär i efterhand var det rätt roligt egentligen. En helgalen upplevelse och guiderna var verkligen hur roliga som helst. När vi klev av flaket på bilen ropade guiden som "tvingade" mig ner från första platån "Bye bye Matilda" och flinade rätt rejält i framsätet. Kul att bli ihågkommen för att vara totalt skräckslagen och feg, haha.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera att Frida var grym! Hon tyckte verkligen att det var hur kul som helst att åka zip line, och vill gladeligen göra det igen. Hon var helt fantastisk! Jag däremot, skulle nog behöva lite mer övning innan jag är så lugn inför att åka zip line.. men men, det kanske kommer fler chanser. Vi blev lovade bilder från det hela men tyvärr hann inte fotografen åka med oss, så det blev inget. En annan turist tog dock någon bild på oss men de är på resande fot ett tag till, så om en vecka eller två kanske vi kan publicera bildbevis på äventyret!